VFU

Verksamhetsförlagd utbildning är en sådan vacker fras.
Men det skulle behövas finslipas lite på själva idén.
När man kommer ut på skolorna så finns där ingen som helst utbildadpersonal i handledning eller liknande. De får pengar för att jag är där. De är trevliga. Ändå kan man inte låta bli att känna sig lite vilsen över vad man gör där.
Så man lallar runt. Tittar, lyssnar, analyserar och pratar med folk. Hjälper till där det behövs och såvidare. Men just nu känner jag mig så oengagerad. Vet inte vad jag ska skylla det på. Lärarna, mig, skolan, kursen eller vad det beror på...
Sen känns det lite som att mer och mer saker hänger på lärarna och deras uppdrag blir större, större och större. Så det skulle kännas fel att anklaga dem.
Snart är man färdig och då ska man söka jobb och allting...
Undrar vad man vill göra när man är färdig.. Vill man plugga något mer kanske???

Nils Karlssson Pyssling

Vad det är bra att jag har dig
vad det är bra att jag har dig.
Va det är bra att vi har oss.
Ja, jätte bra är det förståss
att vi får träffas varje dag
och va tillsmamans du och jag
för ingen, nej ingen vill va ensam.

Sådan bra text det där.
Astrid hon kunde hon.
Vem vill inte ha en alldeles egen hemlig kompis som dessutom är pytte liten?

Nytt utseende på bloggen

Kände att jag ville ha en ännu mer lila blogg.
Så ändrade mall och mycket mer lila blev det.
Ny bild blev det också.
Man gör nästan vad som helst för att slippa plugga märker jag.

Ont

Vaknar kl 6 av att väckarklockan ringer.
Känner hur huvudet håller på och explodera.
Inser att VFU inte på kartan för mig idag.
Skickar iväg ett sms om sjukdom och frånvaro.
Får aldrig någon rapport om att smset kommit fram.
Kan inte somna om. Är inge trött. Känner mig rastlös.
Vad ska man göra nu? Letar telefonnummer men kan inte hitta vart jag har skrivit ner dem. Det är hopplöst att försöka hitta telefonnummer till avdelningar på skolor.
De ända nummer man hittar går till reception, rektor och studierektorer.
Måste försöka ringa om jag inte får något svar på smset.

Jag återgår till min åsikt att ALLTING är skit.
Det gör ont i både kropp och själ. Allt jag kan göra är att vänta.
Tiden finns inte till det här. Kanske är det det som är ett av problemen. Jag tror mig kunna orka med allting. Jag tror mig vara en Superkvinna. Men det är jag inte.

Vaken i natten/på morgonen..

Somnade efter 22.
Vaknade kl 04 någonting och kunde inte somna om.
Kroppen kändes konstig.
Den gjorde ont här och där.
Förutom ont i lungorna, hjärtat, magen ryggen hade jag även fått ont i andra delen av magen. Som om saker inte kunde bli värre.

Hade fått ett sms. Det gjorde mig en smula gladare.
Svarade på det och åtet gick till mig vändande och vridandet.

Vaknade kl 7 och insåg att jag kunde sova en timme till.
Tvinga mig själv att gå upp kl 08.10.
Åt frukost låååångsamt och sen in i duschen.
Mådde blä hela vägen till jobbet.
Men åt mer på jobbet.
Hostat mig igenom dagen.
Varför inte hosta på folk när det är och handlar mat?
Blev piggare men inte gladare.
Orkade hela dagen och är nu hemma.
Varit duktig och läst bok både till och från jobbet.
Ska skriva klart en inlämning som ska in idag.
Sen blir det sova och tidigt uppstigning för att ha VFU.
Jag brukar se framemot VFU. Tanken gör mig bara trött just nu.

Hela min kropp skriker

Torrhostar och får ont i bröstet.
Ser ut som ett vitt lakan.
Magen är hungrig men jag kan inte äta.
Kroppen fryser och jag får illningar som går från nacken och ner.
Halsen har börjat göra ont också.
Min kropp gör ont. Det lider.

Ska jobba imorgon. Jag hoppas det går. Kanske piggnar den till av frukosten imorgon och kanske försvinner halsen och hostan under natten. Annars får jag ringa och sjukskriva mig. Hanna påstår att kroppens imunförsvar blir sämre när man mår dåligt. Kanske har hon rätt. Vilket fall är min kropp inte glad.
Någon har ringt min från dolt nr kl 21.23. Undrar vem det var. Tog inte med mig telefonen för ingen ringer ändå mig tänkte jag. Men så gjorde någon det. Undrar vem?

Vad kan mer gå fel?

När allting redan är dålig så tror man ofta att det inte kan bli värre. Men det kan det. Under bilresan från Hanna till Sundbyberg för att hämta upp Annika så ringer en från mitt jobb och undrar vart jag håller hus egentligen.
"Jag ringde dig igår och bestämde att du skulle jobba."
"Ja, det gjorde du."
"Ja, jag ringde dig."
"Ja, det gjorde du och?"
"Varför är du inte här?"
"Men det var om att jobba på lördag.."
"Nej, det var om att jobba idag.."
Jag hade under min resa hem trott att det var fredag och då antagligen tolkat henne fråga om att jobba imorgon som att jobba på lördag.. Även om jag visste att jag skulle till Hanna och äta middag dagen efter. Helt sjukt. Min chef kommer vara skitarg och jag förstår det. Jag förstår att det är hopplöst med folk som gör sånt där. Inte hjälper det om jag skyller på att allting i min värld just nu suger och att det antagligen var därför jag helt missförstod. *suck*
Den ihållande känslan av att vad jag än gör så blir det bara fel vill inte släppa taget. Hur duktig och ärlig och bra jag försöker vara så blir det fel. Allting känns så hopplöst just nu. Känslan av att det inte går att göra något åt är hemsk.