Flyttångest och pluggångest blandat i en röra

Nu när det är helt klart att familjen Johansson nu mera kommer bo på annan ort (Sundbyberg) vid den här tiden nästa år börjar det smyga sin i i mig.
Ska inte mitt föräldrahem finnas kvar?
Flytta själv har alltid låtit tilltalande. Men då har ju det alltid varit så att jag tänkt mig att det här huset där jag växt upp ska vara kvar. Att komma hem till mamma och pappa igen och hälsa på då och då. Nu som det ser ut blir det inte så.
Jag är hemskt glad å deras vägnar och det finns plats både för mig och min bror om vi vill bo kvar med dem. Men ändå, det här är mitt hem. Har man bott på samma ställe hela livet blir man väldigt bunden till huset och omgivningarna.
Jag undrar om jag kommer flytta tillbaka hit någon gång i livet sen?
Sen finns den där känslan av att vilja flytta själv fortfarande kvar. Känner mig trött och galen på allt åkande hit och dit. Det känns som att man borde vara någon annanstans oavsett vart man befinner sig. Är hemma borde man vara i stan. Är man i solna borde man vara hemma och så vidare. Flängandet och framförallt känslorna som det ger framkallar viss ångest. Jag vill kunna känna att där jag är är helt rätt för tillfället. Nära tiller vänner och pojke. Så man kan gå över och ta en fika, se en film eller en promenad och sen kunna gå hem igen när man tröttnat på det. Det känns som att tiden på så vis skulle räcka till mer och att ångesten då skulle försvinna.
Kanske är det bara vad jag tror? Kanske är grästet inte grönare på andra sidan?
Till problemet hör också boendet. Vart ska jag bo? Hur ska jag bo? Hur ska jag hitta någonstans att bo?
Så länge det är problem så tycker man att jag inte borde behöva oroa mig. För det finns inte så mycket jag kan göra. Men så fungerar inte jag. Jag vill kunna göra något åt allting.

Pluggångesten sitter i en del också. Sitter här och ska avsluta min kurs genom att skriva en ssta rapport. Har inte kommit igång än. Vill inte. Men ska. Ska nu.